http://annieellen.se

12 februari 2012

2012-02-12T21:00:00.000+01:00

Kära dagbok.

Idag lyckades jag äntligen få in Internet i mitt nya hem. Ja precis MITT NYA HEM. Jag flyttade igår. Det är ljust och rörigt men allra mest är det urtjusigt och fantastiskt. Det ska bli grymt kul att få inreda de precis som jag vill ha de. Jag tänker mig 70% vitt och 30% svart - flickigt, lite prinsessigt och ljuvligt. Och en gnutta rock n roll givetvis. Ja för efter att ha bott i halvtaskiga getton de senaste åren känns det som jag behöver ljusa färger och glädje omkring mig - och det tror jag att jag kan få i mitt nya hem. När allt är fixat och klart blir det bilder till bloggen. Lidköping är allt bra fantastiskt de också.

Barn i familjer med missbruk..?

2012-02-12T08:00:00.001+01:00

I Sverige räknar man med att det finns cirka 400 000 barn som har en förälder med riskabel alkohol- eller narkotikakonsumtion (FHI, 2008). Det är uppskattningsvis vart femte barn. Många av de här barnen och ungdomarna känner oro för sina föräldrar. En del föräldrar dricker eller använder narkotika så mycket att de får problem, andra är redan i en situation som de inte kan ta sig ur utan hjälp.

Många av de barn som vuxit upp eller växer upp hos en förälder med missbruksproblem utvecklar mönster som är påverkade av missbrukssituationen. Det kan innebära att de har svårt att be om hjälp, att fullfölja saker från början till slut, svårt med nära relationer, att säga nej och att lita på andra. De kan vara bra på att ljuga och kan som följd av allt det här få en osäker självbild.

Det har också visat sig att omgivningens stöd är jätteviktigt för att barnets utveckling ska kunna ta en positiv vändning.

Vuxnas missbruksproblem påverkar barn på olika sätt och hur man hanterar dessa problem är också individuellt [---]

Texten är hämtad och lånad av sidan vartfemtebarn.com, som en del i att sprida kampanjen vidare inför start imorgon. Gör det du också!

9 februari 2012

2012-02-09T06:56:00.000+01:00

Kära dagbok.

Sitter just i detta nu och förbereder mig för min första jobbdag i Lidköping. För från och med nu jobbar jag fyra dagar i Falköping och en dag i Lidköping i veckan. Och eftersom jag ändå ska jobba i Lidköping idag, tänkte jag passa på att titta till mitt nya hem. Mitt nya nytapetserade hem förhoppningsvis. Spännande spännande. Och på lördag smäller de, flytten alltså, det är ganska knas de - att tiden gått så fort alltså...

Dag 06 - Favoritsuperhjälten och varför

2012-02-06T05:00:00.000+01:00

Superhjälte och superhjälte, nja det kanske han inte är men nästan, vaa...? Varför jag gillar Tintin? Han är bara så fantastisk, på alla vis. Och ja, jag har faktiskt varenda Tintin-film. Hihi.

Dag 05 - En bild av en plats du varit på

2012-02-05T18:00:00.000+01:00

Rumänien, Mamaia
Jag ääälskar gamla U-länder.

En av årets viktigaste kampanjer drar snart igång!

2012-02-05T10:34:00.000+01:00

Den 13 februari drar en av årets viktigaste kampanjer igång - nämligen kampanjen Vart femte barn. En kampanj som syftar till att: 400 000 barn i Sverige lever hos föräldrar med riskabel alkohol- eller narkotikakonsumtion. Det är vart femte barn i Sverige. Och självklart är jag med och stöttar och sprider kampanjens viktiga budskap, gör det du också, genom att klicka på bilden nedan!

Tänkvärt

2012-02-02T19:39:00.001+01:00

2 februari 2012

2012-02-02T17:38:00.000+01:00

Kära dagbok.

Nu går tiden verkligen fort. Idag har jag nämligen varit i Lidköping och skrivit på papper för elavtalet, hämtat nycklar och valt tapeter till lägenheten - tre av fyra rum skall nämligen rustas upp. Det vart målning i köket och tapet till hallen och vardagrummet/sovrummet. Allt i tjusigt vita toner. Igår beställde jag bredband. Ja... nu närmar det sig verkligen!

Dag 04 - En vana du önskar att du inte har

2012-01-31T16:30:00.004+01:00

Att jag alltid är så övertidig. Ska jag gå hemifrån till exempel kl 06.00 vill jag gärna gå upp 04.30, trots att det egentligen hade räckt att gå upp 05.15. Ska jag möta någon klockan 12.00 är jag ofta där 11.40 och får stå och vänta. Visst är det absolut ett I-landsproblem, men det hade trots allt varit skönt att slippa vara den som "alltid" får vänta...

Dag 03 - En bild av dig och dina vänner

2012-01-31T07:00:00.001+01:00

Dag 02 - Meningen bakom ditt bloggnamn

2012-01-30T11:14:00.000+01:00

Jag heter Annie i förnamn och Ellen i andranamn - därav annieellen. Svårare än så är det inte.

Dag 01 - En nytagen bild på dig och 15 intressanta fakta om dig.

2012-01-30T07:00:00.000+01:00

01. Nästan allt i min garderob är svart.

02. Jag gick estet på gymnasiet och älskar att design och konst.

03. Jag är rädd för hundar som jag inte känner.

04. Jag avskyr särskrivningar.

05. Jag är en viktpendlare.

06. Om en månad har jag haft körkort i fyra år.

07. Jag lever för mottot: allt eller inget.

08. Mitt favoritland hittills är Rumänien.

09. Min största idol är min mormor...

10. ...och om jag någon gång får en dotter ska hon döpas efter henne!

11. Jag föddes tjugo minuter efter att Olof Palme blev skjuten.

12. Jag älskar, verkligen älskar att cykla på våren.

13. På tre månader har jag höjt min månadsinkomst med 10,000kr genom att byta jobb.

14. Jag har otroligt lätt för matte men jättesvårt för engelska.

15. Den största delen av min lön går till kläder och snygga saker.

29 januari 2012

2012-01-29T20:25:00.001+01:00

Kära dagbok.

Söndag idag. Söndag. SÖNDAG. Jag minns tiden då jag hade _ångest_ på söndagar, ja för det var faktiskt inte speciellt länge sedan. Det var senast för en och en halv månad sedan... nu har jag faktiskt ingen ångest alls, trots att det är söndag. Och det är för att jag älskar mitt jobb. För första gången har jag ett jobb jag älskar. Hoppas jag får stanna här lääänge.

Jag har varit hos pappa idag också, ja det börjar bli en vana det med. Varje söndag klockan två: mat och kaffe hos pappa. Ja, det är trevligt faktiskt - för att pappa är nykter. För, en nykter pappa är en underbar pappa. I alla fall i mitt fall.

30e bilden: Någon du aldrig kommer släppa taget om

2012-01-29T09:17:00.000+01:00

Sista delen i denna lista då, slänger upp en ny inom kort.

Bildkällan hittar ni HÄR.

Drugsmart!

2012-01-28T12:00:00.000+01:00

Jag glömde ju berätta att jag la upp ett nytt inlägg i min Drugsmart-blogg igår, klicka på bilden nedan för att komma direkt till de inlägget!

29e bilden: Den nyaste bilden på dig själv.

2012-01-27T23:00:00.001+01:00

Trött som ett djur, efter fem långa men underbara arbetsdagar.

27 januari 2012

2012-01-27T17:51:00.000+01:00

Kära dagbok.

Jag förstår verkligen inte vart dagarna tar vägen. Veckodagarna liksom grötar ihop sig och försvinner. Det är verkligen såhär jag vill ha det: ett jobb jag älskar så att dagarna går fort - precis som nu alltså.

Och om bara några dagar blir jag Lidköpingsbo, allt känns så konstigt. Att det har gått så fort. Det var ju nyss det var fyrtiosju dagar kvar liksom. Jaja. Den 2:a januari ska jag hämta nyckeln i alla fall, och 10-11-12:e blir det inflytt, om tapetseringen är klar då. Fantastiskt.

Dagens citat à la annieellen

2012-01-22T21:00:00.000+01:00

28e bilden: En tokig bild.

2012-01-22T16:00:00.000+01:00

22 januari 2012

2012-01-22T11:20:00.000+01:00

Kära dagbok.

Det är söndag idag och livet och dagarna bara springer fram. Tänk att jag redan jobbat två veckor på mitt nya jobb och att jag dessutom flyttar till Lidköping nästan vilken sekund som helst. Ja, och tänk så fort jag vant mig vid att bära företagsbricka på brösten, klä mig själv i klackar och kavaj och bära en stor almanacka under armen. Jag minns knappt vem jag var innan de här två veckorna och allra minst vill jag tillbaka dit. Jag hoppas att jag kan stanna i det här ögonblicket för alltid.

27e bilden: En bild som du alltid skrattar åt.

2012-01-15T21:44:00.002+01:00

Jag är bäst.

...and some Drugsmart news!

2012-01-14T11:43:00.000+01:00

Klicka på bilden nedan för att komma till det senaste inlägget i min Drugsmart-blogg.

14 januari 2011

2012-01-14T11:21:00.000+01:00

Kära dagbok.

Igår var det fredagen den trettonde, en dag full av skrock och kalla kårar... eller? Nej för mig flöt det på som vanligt, eller som vanligt skulle jag kanske inte ha sagt - jag hade nämligen världens bästa jobbdag med intressanta möten tillsammans med min kollega. Sen är det ju så roligt att faktiskt få se att man lär sig något, att man hela tiden blir bättre i det man gör. Jag tänker bara på hur lite jag kunde i måndags jämfört med hur "mycket" jag kan nu. Det är lite sjukt faktiskt.

Nu blir jag *** ledsen i ögat på'rej!

2012-01-13T22:14:00.000+01:00

Till dig som ständigt bryter dig in på min blogg, byter lösenord och tvingar mig byta gång på gång. Geee fan. Okej..? /Grinig Annie

Gammal bild

26e bilden: Någon/några som du alltid har roligt med.

2012-01-12T12:00:00.000+01:00

11 januari 2011

2012-01-11T22:07:00.000+01:00

Kära dagbok.

Dagarna går och jag börjar sakta men säkert landa i min roll som resursvägledare, även om det fortfarande känns så sjukt overkligt att lilla-jag faktiskt fått det jobbet. Och en annan sak som är minst lika märkligt är det som hände idag; en arbetsgivare ringde och erbjöd mig jobb efter att ha sett mitt CV i Arbetsförmedlingens databas. Ett jobb som ungdomsledare. Givetvis tackade jag nej, då jag redan har ett jobb jag trivs med, men det känns fortfarande overkligt. Jag menar: för mindre än en vecka sedan var jag arbetslös, eller ja arbetssökande, och kände väll att jag "aldrig skulle få ett jobb inom mitt utbildningsområde" och nu trillar dem mer eller mindre in... Jag tror att jag ska börja klappa mig själv på axeln lite oftare faktiskt, som sagt, man ska verkligen aldrig ge upp!

Annars har jag varit i Karlstad idag, på kurs med jobbet. En otroligt givande dag måste jag säga, på alla plan! Det går bra nu!

25e bilden: En person som alltid gör dig glad.

2012-01-10T22:18:00.000+01:00

Vem blir inte glad tillsammans med en massa Göteborgare..?

9 januari 2012

2012-01-09T21:37:00.001+01:00

Kära dagbok.

Idag jobbade jag min första dag. Eller inte min första dag såklart, men min första dag på mitt nya jobb. Ja, ett sådant har jag faktiskt fått, trots att jag inte vågade hoppas på de. Ett jobb som resursvägledare, eller jobbcoach som man säger i vardagstermer, i en grannkommun. Och vet du en sak kära dagbok? Allt gick fantastiskt! Jag fixade både att cykla till stan i snöstorm (trots fastfrusna växlar och bromsar), köpa pendlarkort, åka buss och slutligen tåg. Och. Jag hittade till jobbet. En gång pendlare, alltid pendlare? Ja så är det nog.

Och jobbet i säg då, jo jag lär mig sakta men säkert och ja, allt känns nästan för bra för att vara sant. Är det nu någon ska nypa mig i armen och säga att allt bara var en dröm..?

Ps. Det är såhär jag har tänkt att ni ska få följa min vardag, hope you like it. Ds.

Dagens citat à la annieellen

2012-01-08T23:00:00.000+01:00

Detta händer hos annieellen under 2012

2012-01-08T18:38:00.000+01:00

...Min livsfilosofi vaknar till liv efter att ha legat i dvala sedan våren 2010.
...ni kommer att få följa med mycket mer i min vardag än ni tidigare fått göra, detta genom små "dagboksinlägg" - ni kommer förstå konceptet så fort ni ser det, jag lovar!
...fler åsikter om det mesta.
...fler bilder.
...bättre uppdatering i min Drugsmartblogg.
...och kanske kanskeee blir det en och annan videoblogg igen.

Något ni saknar..? Åsikter..? TELL ME!

En snabb uppdatering!

2012-01-07T15:10:00.000+01:00

Ojojoj 2012 har knappt börjat och det har redan hänt så sjukt mycket. Eller ja, för MIG är det mycket som har hänt. Dels närmar sig flytten och om tjugofyra dagar är jag alltså Lidköpingsbo och dels fick ja en annan glad nyhet i onsdags. Det är nämligen så att jag fått jobb! Och inte vilket jobb som helst, utan ett jobb där jag får använda min Sociologi/Socialpsykologi-utbildning. Jag är så glad att jag inte finner ord, ännu mindre i ett blogginlägg. I varje fall börjar jag redan på måndag, så exakt vad det är för jobb ska ni få reda på då! :)

Kärlek till er alla!

Gott nytt år!

2012-01-02T18:45:00.001+01:00

Jag har haft fullt upp under jul- och nyårshelgen så tyvärr har bloggen fått lida en aning, men det ska de bli ändring på under 2012! Andra saker som händer (eller jag hoppas att det händer...) under 2012 är:

...att flytten till Lidköping under februari går smidigt och att jag kommer trivas i min nya hemstad!
...att jag får chansen att lära känna ännu fler intressanta människor.
...att jag inte blir långvarigt arbetslös utan att jag hittar ett jobb jag trivs med.
...att jag och alla mina nära ska fortsätta må bra.

50,000 besökare!

2011-12-25T18:00:00.000+01:00

Idag slog besöksräknaren om till 50,000 unika besökare. Ni är väll för goa!

God jul fina maskrosvänner

2011-12-24T07:00:00.000+01:00

..och andra bloggläsare! Jag hoppas långt in i hjärtat, långt in i själen att ni får en fantastisk jul. Och. Framförallt: en trygg jul. Jag älskar er alla! Love /annieellen

Bildkällan finns HÄR.

För två år sedan sa vi farväl

2011-12-23T22:23:00.002+01:00

...och på återseende efter detta liv. Bästa vännen i världen - vila i frid.

Jag ville inte ha jul..!

2011-12-23T19:33:00.000+01:00

Eftersom julen närmar sig tycker jag att en repris av inlägget, Om att vara anhörig, del 10. Varför? Jo för att jag tror att det är viktigt att visa att alla inte är lyckliga på julafton.

MASKROSBARN - I JULETID

Eftersom mina förädrar i fina termer hade så kallad "delad vårdnad" om mig innebar detta inte bara ett växelvis boende. Det innebar även att jul firades växelvis. Varannat år firade jag jul med pappa och hans släktingar (på annan ort) och varannat år firade jag ihop med mamma och hennes släktingar (i min hemkommun).

Även om firandet växlade, var mina tankar de samma. Firade jag jul med mamma, tänkte jag bara på hur hemskt nästa år skulle bli, då jag skulle fira med pappa. Firade jag med pappa, satt jag bara och längtade till nästa år då jag skulle få fira med mamma. Oron förstörde alltid den där underbara stämningen. Den där julstämningen som jag på senare år har sett i min (halv-)lillebrors ögon. Jag har sett ögonen glimma av paketen under granen, jag har sett honom skina upp över tomten och jag har sett honom skratta framför Kalle Anka. Han har den där utstrålningen som jag aldrig upplevde. Han inte bara firar jul, jag ser lixom hur julen finns på insidan. Han firar den och känner den. Det är en fantastisk syn att se hos honom med den där speciella lyckan. Men. Samtidigt föder hans lycka ett vemod hos mig. Detta vemod finner jag som sagt i jularna i min barndom. Jularna efter skillsmässan.

Jag minns hur jag satt i mitt flickrum hemma hos pappa och skrev i min dagbok. Jag räknade ner och förutsåg exakt hur lång tid det var kvar till jul nästa gång, nästa gång då jag skulle fira hos pappa. Detta räknande försegick året runt, så gott som dagligen. En dag som gick, gav en dag närmare julen. Jag ville inte ha jul, jag ville inte oroa mig och jag ville inte fylla min dagbok med tårar. Men. Det var precis vad jag gjorde. Jag var lika rädd för julen med pappa oavsätt om det var 27 dagar kvar eller om det var 727. Som jag har nämnt tidigare, jag hade ångest. Jag förstod de inte då, men det var ångest jag hade.

Det är också nu i efterhand som jag förstå vad det var jag var rädd för. Jag var inte rädd för tomten, paketen, maten, alkoholen eller pappa - det var kombinationen. Alla dessa kombinationer blev till normer som jag var tvungen att leva upp till. Jag var tvungen att vara glad, jag skulle hälsa på tomten, skratta åt Kalle Anka och jag skulle vara lycklig. Det var ingen som sa de till mig, men jag förstod de. Man får inte gråta på julafton, man får inte visa minsta tecken på olycklighet. På julen ska allt vara bra. Jag målade som vanligt upp min fasad: på utsidan var jag glad och på insdidan var jag ledsen. Jag var så tvetydig man kan bli.

Men trots allt detta var det inte själva julafton som var värst. Det som var värst var tanken på resan dit och hem. En och en halv timme i bil hem till pappas sida av släkten och sen ta sig samma väg tillbaka ett par dagar senare. Resan var helt klart värst. Jag minns hur jag skrev i min dagbok om mina farhågor, tänk om pappa skulle dricka innan bilresan? Tänk om pappa skulle köra när han var full? Jag förstod inte vad en alkoholist var, jag förstod inte hur det kändes att köra bil men jag förstod att kombinationen var fel. Jag förstod vad som skulle kunna hända. Jag var inte äldre än åtta-nio år när jag för första gången förstod vad döden var. Det var då jag förstod att alla kan dö, inte bara gamla sjuka människor. Barn kan också dö. Efter denna insikt, har jag alltid kopplat ihop jularna med pappa med tankar om döden.

Läs alla trettio delar här: Om att vara anhörig.

Bildkällan HÄR.

Är jag kristen..?

2011-12-21T07:00:00.000+01:00

Ja, den frågan får jag ofta och svaret är inte alltid så lätt... men så nära sanningen man kan komma, ja om det kan ni läsa i mitt senaste inlägg på Drugsmart.com. Klicka på bilden nedan för att komma direkt till inlägget...

Idag kom nyckeln till mitt nya liv

2011-12-20T16:14:00.000+01:00

...i alla fall vill jag tro de!

24e bilden: En bild som gör dig glad.

2011-12-18T19:50:00.000+01:00

Detta är intern humor på hög nivå. Moa med den "perfekta" glödbädden.

Greppa någons hand!

2011-12-16T11:50:00.001+01:00

en svår uppväxt med rädsla och hat
men vi var för små för att kunna slå tillbax
gått egenom smärta och tårar dag för dag
men vi lever än idag för vi e maskrosbarn
vi kämpar för att kunna ta oss vidare
vi är starka, tillsammans är vi krigare
vi borde inte skämmas vi ska vara stolta, för det finns de som inte fattar hur vi orkar
vi ska kämpa, vi ska klara, för maskrosbarn är vi födda till att vara
Ett maskrosbarn slutar aldrig kämpa
de försöker fast de kan få vänta
för det är det som gör oss starka och unika
enskillda individer, olika men ändå lika

[---] om de e en tröst har vi gått i samma spår,
även som det känns som ingen annan förstår

[---] Vi vet att du klarar
vi vet att du kan
det är aldrig försent, bara greppa någons hand!

Kitty - Maskrosbarn

DU är DITT problem...

2011-12-15T19:00:00.000+01:00

Så klockrent, så träffande. För visst är det så, det är bara vi själva som bestämmer vad vi kan och inte kan - på riktigt. Okej, min pappa är alkoholist men säger det att jag också måste bli de..? Nej, för JAG har bestämt mig för att JAG inte ska bli de. Svårare än så är de trots allt inte.

Citatet är från filmen Bridesmaids (2011), se den!

23e bilden: En bild från i somras.

2011-12-15T17:00:00.000+01:00

I väntan på solstorm

2011-12-15T14:03:00.000+01:00

Ibland känns allt så meningslöst, så oändligt och onåbart. Som om regnet aldrig skulle ta slut trots att vi vet att: efter regn kommer solsken. Men om vi inte orkar veta, öppna ögonlocken så pass mycket att vi faktiskt ser solstrålen bortanför den gråmålade himlen då? Som om himlavalvet aldrig skulle släppa förbi ljuset. Aldrig. För visst är det så att hopplösheten ändå finns där hur positiv man än är. Hur mycket man än vet att Jag är stark, alla säger att jag är stark, efter regn kommer solsken. Ja hopplösheten finns där ändå, för i mitt fall är det fyrtiosju dagar kvar till solstorm. Fyrtiosju. Finns de då något annat kvar än att bara räkna ner..?

Lidköping, jag lääängtar.

22e bilden: En bild på en tid du saknar.

2011-12-14T12:00:00.000+01:00

Lystring lystring!

2011-12-14T05:00:00.000+01:00

Vet ni en sak gullungar? Ni är VÄLDIGT dåliga på att trycka i "Mer om detta" och "Mindre om detta" i slutet av varje inlägg - det är ju trots allt detta jag baserar mitt bloggande på... och ni är ju trotts allt anonyma när ni trycker i... så vad har ni att förlora på de..? Så ni kör vi en uppryckning! :)

Puss och kärlek till er alla!

Hur är det att vara maskrosbarn?

2011-12-13T22:00:00.001+01:00

Filmen är bara någon minut men den säger så mycket. Klicka nedan!

Ni glömmer väll inte min Drugsmart-blogg...?

2011-12-13T19:54:00.000+01:00

Och just nu ligger det ett nytt inlägg där också, klicka på bilden nedan för att komma direkt till inlägget.

21e bilden: En person som alltid ställer upp för dig.

2011-12-12T22:31:00.002+01:00

20e bilden: En bild på dina närmaste.

2011-12-12T22:27:00.001+01:00

Ett glas vin - ibland

2011-12-11T12:40:00.000+01:00

Man behöver inte vara nykterist för att man har växt upp med en alkoholist, så visst kan jag ta mig ett glas vin ibland. Det handlar ju trots allt om en balansgång - att inte låta alkoholen ta över. Så till dig som undrade; jo jag dricker alkohol men i en "sund" mängd.

Jorma har ordet...

2011-12-08T17:41:00.002+01:00

Egentligen var detta inte tänkt som en gästblogg, utan som en kommentar till inlägget om Vit jul, men då just detta projekt är så pass viktigt har jag valt att ge honom en hel sida, givetvis med hans tillåtelse.

Hade oxå dessa drömmar när jag var liten.....julen började bra de gjorden den varje år. o sen när det började vankas jul mat så hade mor o far korkat upp där hemma.....först till en början så var det lugnt, men när tomten kom innanför dörren så stank han alltid whiskey....sen när vi satt o lekte med våra ny öppna presenter så började de alltid tjoas o skrikas o blev ett jävla liv där hemma......o då var den julen över.... Så jag hoppas att dom barnen som har det så där hemma nu verkligen ska slippa detta som en annan o en massa flera har fått gå/går igenom....är inte så skojj o spendera en julafton i sitt rum o sedan trycka in täcken mellan springorna i dörren för o slippa höra allt skrik o så som förekommer sejj på andra sidan.

så JAG står oxå verkligen för en vit jul

ta hand om er alla nu..

Ps. Vill du också gästblogga hos mig? Klicka HÄR. Ds.

Det enda jag önskar mig är en vit jul

2011-12-07T14:05:00.000+01:00

...och det är faktiskt det enda jag alltid har önskat mig. Visst har jag önskar mig Barbie's och målarfärger och sånt som alla barn önskar sig, men allra högst upp på listan har den vita julen alltid stått. Nej inte en vit jul i den bemärkelse att jag vill ha snö på taken och flingor i luften, den typen av vit jul kan kvitta. Den vita jul jag ville ha allra mest när jag var liten, var att pappa skulle vara vit kring julen, dvs - han skulle vara nykter.

Visste du att var tionde barn känner oro inför julen? Inte för att tomten ska ge fel julklappar, utan för att han vinglar så konstigt.

Runt 385 000 barn växer upp i Sverige med föräldrar som har ett riskfyllt drickande. När mammas kramar plötsligt känns annorlunda, när fasters skämt blir omöjliga att förstå eller när morfar luktar så konstigt, då står inte längre julen för en trygg gemenskap.

Vi vill göra skillnad – vill du?

Ta ställning du med och skippa alkoholen i år! Även om du själv inte kommer att fira jul tillsammans med barn så kan du göra ett ställningstagande i solidaritet med alla de barn som förtjänar en Vit Jul.

När skolor och fritidsaktiviteter stänger under julen försvinner ett andningshål för många barn som lever i familjer med ett risk- och/eller missbruk.

Källa: vitjul.se

Jag gav lite julstämning till pappa

2011-12-05T19:47:00.001+01:00

...för även om vi inte firar jul ihop på julafton är de viktigt för mig att han också får liiiite julstämning i alla fall.

Nytt hos annieellen.se

2011-12-05T18:00:00.002+01:00

Det är nästan så jag skäms när jag säger att jag äntligen är klar nu, att jag äntligen tagit tag i det jag lovat er så länge. Nämligen fliken Om att vara anhörig uppe i panelen under header'n. Men bättre sent än aldrig... eller?

Jo men såatteee... vad ska den fliken vara bra till då? Jo, den är främst till för er som inte läst min bloggserie "Om att vara anhörig", den serie som faktiskt gjorde mig lite småkänd i Örebro... om man får skryta lite... haha... Nej men klickar man på den fliken får man en snabbgenomgång av vad de olika delarna handlar om så att man på så vis kan läsa de delar man faktiskt är intresserade av - man måste alltså inte läsa alla trettio om man inte så vill.

Inte allt för tokigt, eller..?

What's goin on..?

2011-12-05T11:10:00.002+01:00

Det krävs så otroligt mycket för att stå för den man är när man går i åttan, att våga ställa sig på en stol och skrika DET HÄR ÄR JAG, TA MIG FÖR DEN JAG ÄR! Nej inte bokstavligt talat, men bildligt. Det är svårt, så sjukt svårt. Så har ni aldrig själva varit i den sitsen där ni behövt kämpa varje dag, se videon nedan.

För övrigt måste jag säga att jag älskar låten han valt, den har jag delat många minnen tillsammans med. Många.

Att se insidan på utsidan

2011-12-04T22:33:00.003+01:00

Har ni tänkt på en sak? Jo på utsidan är vi faktiskt ganska lika, i alla fall om man bortser från personlig stil och liknande, men rent fysiskt, ja då är vi sjukt lika. Om man tänker efter? I alla fall. Tänk om man kunde se människans inre istället, visst skulle det vara så otroligt mycket lättare att finna rätt i livet då? Jag menar, hur länge måste man inte leta för att faktiskt hitta en självfrände, någon man verkligen klickar med? Man måste gallra och gallra och ibland, väldigt sällan, men ibland händer det att man efter att ha gått på många nitar hittar någon/något fantastiskt. Vän, kompis, partner - ja kalla det vad man vill men någon fantastisk.

...fast kanske är det så att det är vi maskrosbarn som är hårdast? Kanske är det så att vi har svårare för att hitta rätt i myllret för att vi är vana vid att snubbla över just nitarna?

Förstår ni hur jag tänker?

Bildkällan hittar ni här.

Ge upp om det är de som krävs!

2011-12-01T16:31:00.002+01:00

Ibland är det enda rätta att faktiskt ge upp. Ja hur konstigt de än kan låta när jag säger de: ge upp om du inte orkar mer, om det inte går mer! För, ja det är precis vad jag har gjort och det kan inte kännas bättre än såhär.

Om mindre än två månader öppnar jag dörren till min nya lägenhet i Lidköping och då blir det för att nystarta på riktigt, nytt hem, ny stad och förhoppningsvis nytt jobb. Nedräkningen har börjat, och jag lääängtar!

Stolthet att spara

2011-11-29T12:11:00.002+01:00

Enda sedan jag flyttade tillbaka till staden M för nästan två månader sedan har jag bävat lite inför hur det kommer att bli att bo så nära pappa igen. För det är trots allt så att jag har lättare för att falla tillbaka i mitt medberoende när jag har honom bara runt hörnet än när han är nästan tretton mil bort. Jag har bävat och jagat upp migsjälv inför hur de skulle komma att bli. Hur skulle jag reagera att komma hem till honom, träffa honom full på stan eller känna doften av utspild öl på golvet i hans lägenhet. Tänk om han skulle vara jättedålig och nedkörd i missbruket?!

...ja alltså. Misstolka mig rätt nu; min pappa är alkoholist och kommer förmodligen alltid att vara det, men han har också perioder då han dricker mindre och perioder då han dricker mera. Min oro var alltså att han, under dehär månaderna då jag väntar på mitt nya hem i Lidköping, skulle vara inne i en dålig period. Ja, jag har haft så otroligt mycket mera ångest för det än vad jag velat erkänna för någon. Jag vill inte bli så medberoende som jag en gång var, jag vill inte må så dåligt som jag en gång gjorde.

Men så gick tiden, jag flyttade in hos mamma med familj och bara ett stenkast härifrån bor pappa. Ja, vi ses ofta, även om det är korta stunder och jag ser att han anstränger sig. Han är så nykter han kan vara och han kokar kaffe med omtanke om att jag ska trivas när vi ses. Jaaa, jag är helt enkelt stolt över honom. Jag vet att han dricker fortfarande, men att han låterbli flaskan när jag är där visar att han bryr sig och att han har bättre kontroll över sitt missbruk nu än vad han har under en riktigt dålig period. Denhär tiden av mitt liv vet jag att jag kommer se tillbaka till med värme i hjärtat när den dåliga perioden knackar på dörren.

Ni har väll inte missat min serie, "Om att vara anhörig"??? Läs den: HÄR.

Att leka med ordens existens

2011-11-27T22:16:00.003+01:00

Vinden viner utanför rummet där jag sitter och ljudet av trämöblernas bankande mot terrassen är så påtagligt att man, om man inte vetat, kunnat tro att flisor bildade fyrverkerier över den svarta natthimlen. Överallt dessa icke-existerande träflisor i vinden, vinden som man döpt till Berit. Virvlandes i takt med den allt för höga tallens svajande kan man ana dess dans under slutna ögon. En dans av uppror, av asymmetri, av självständighet - en dans jag velat dela. Ja ack vad jag velat dela den - tillsammans kunde vi gjort uppror mot den existens vi inte längre vill vara delaktiga i. Men ack det fungerar bara i fantasin, mitt uppror och flisornas existens. Ty ingenting är på riktigt, är sanning. -annieellen-

Ett nytt inlägg på Drugsmart.com

2011-11-26T23:05:00.002+01:00

Jag skäms inför att säga det, men det var alldeles för länge sedan jag skrev ett inlägg i min Drugsmart-blogg, men jag lovar att försöka bli bättre på detta... så, here we go!

Klicka på bilden nedan för att komma direkt till det senaste inlägget!

Uppd. Jag ber om ursäkt för att Drugsmart-inlägget sett rörigt ut, men nu ska de vara fixat.

Anledningen till att jag orkar fortsätta blogga

2011-11-25T23:02:00.003+01:00

...är kommentarer som denna. Det är ni, mina goa läsare som gör de hela möjligt. Vad skulle jag göra utan er..?

Klicka på bilden/texten nedan så syns texten bättre.

Kommentaren är skriven till inlägget; Om att vara anhörig, del 4.

Vackra ord blir aldrig uttjatade

2011-11-22T22:20:00.001+01:00

De blåste hårda vindar den dag som du blev till,
ogräs blev du kallad, kalla vad man vill.
Den kraft som du besitter, den knäcker hård betong,
den avundas av plantan på var köksbalkong.
Den frihet som du äger den tar dig vart du vill,
den retar alla andra som måste växa still.
Den kluvenhet som skapats av mask och rosor född,
är signum för din styrka välväxt inte gödd.
Hur marken än är danad, du växer lika väl
och i den gula blomman finns en kraftfull själ.

Författare: Okänd

Jag glömde berätta!

2011-11-16T10:51:00.002+01:00

Mitt i allt det som varit nu de senaste har jag glömt att berätta; jag har fått mig ett nytt hem! Ett hem i Lidköping. Så, om drygt två månader kan mitt nya liv börja. Allt sammans känns så, jaa... fantastiskt!

(Klicka på bilden så syns den bättre)

Svar på kritik från ANONYM läsare:

2011-11-10T18:38:00.004+01:00

Varför är ni kritiker alltid Anonyma? Varför vågar ni inte stå för vilka ni är? Men nåväl, jag svarar ändå.

Vet jag inte vad ett maskrosbarn är? Jag är ledsen att säga det, men är jag inget maskrosbarn finns det nog inte många som är det. Att vara ett maskrosbarn är att ha haft de tufft, växt upp med en psykiskt sjuk/missbrukande förälder men samtidigt ha lärt sig något av de, att klara sig och att må bra ändå. Det handlar om att våga vara lycklig även om man haft det tufft, jäkligt tufft. Men, bara för att man är lycklig betyder det inte att man VARJE DAG skuttar runt på rosa små moln och säger att livet är helt fantastiskt, för alla... ALLA... har dåliga dagar, troligtvis även du..? Är man dessutom maskrosbarn har man också mycket att tampas med, minnen upplevelser... ja, you name it... (eller?).

Vad skyller jag på min pappa? Snälla söta rara, ge mig exempel på de. För NEJ, jag skyller inget på honom, för ja... jag kan säga det igen: JAG ÄLSKAR MIN PAPPA. Och, visst självklart hade jag också velat ha en 100 procent trygg uppväxt men jag är idag tacksam för den barndom jag fick (trots att den många gånger var jäkligt svår) för den gjorde mig till den JAG är. Till den starka tjej jag FAKTISKT är. Ingenting är min pappas fel, för knappast är det något man en gång vaknar och tänker: Jäääklar, idag ska jag bli alkoholist, det ska bli roligt. Nej precis.

Hur menar du att jag tycker synd om mig själv? Det gör jag absolut inte, det finns det nämligen ingen anledning till att göra. När jag var liten, ja då var de många gånger synd om mig för jag var ett oskyldigt barn som inte kunde rå över min egen situation, men idag är jag tjugofem och det är absolut inte synd om mig.

Så du tycker att jag skryter om att jag är ett maskrosbarn? Skryt och skryt, jag är stolt över den jag är och om du kallar det för att skryta, ja då säger vi väll de: Jag skryter som sjutton.

Frågor på de..?

Ovissheten gör mig tokig...

2011-11-08T17:18:00.002+01:00

Att inte veta vart jag bor om en vecka, hur mycket lön jag får nästa månad - om jag ens får någon, vart jag jobbar om en kvart eller vem som fortfarande vill vara min vän om en timme är så sjukt påfrestande. Stessande. Jobbigt. Hemskt. Enerverande. Kanske är det inte riktigt så extremt men ni förstår principen - jag vill ha trygghet och stabilitet och just nu känns de inte som att jag är stabil, inte någonstans. Skitockså.

Annie, vad jobbar du med..?

2011-11-06T16:21:00.004+01:00

- Jo eftersom jag är dotter till en alkoholist är jag: städerska, sjuksköterska, diskare, telefonist (inklusive mötesbokare), sopgubbe, mattant, personal shopper, vaktmästare, inredare, lärare och frisör. Det händer även att jag extraknäcker som psykolog också, men det är inte lika ofta.

Nej men skämt å sido, lite så är det. Faktiskt.

Att äntligen våga släppa taget, att äntligen våga känna glädje!

2011-11-05T23:19:00.001+01:00

När planeringen spricker som en ballong!

2011-11-04T12:32:00.003+01:00

Jag har alltid varit en planeringsmänniska; allt ifrån vad jag ska äta till lunch till att beräkna exakt hur mycket pappa kan dricka ikväll; utefter vad som finns i köksskåpen. Vidare till vad jag ska göra idag om exakt fem år. Ja, jag planerar allt allt allt. Och så igår, ja då föll allt, ja även positiva överraskningar är fall i min planering.

Allt som var så noga uträknat; jag skulle åka till Örebro ett par helger i månaden, packa i lugn och ro och den 31 december skulle allt vara klart för den nya hyresgästen att flytta in och i början av 2012 skulle jag vara redo att inta ett nytt hem i Lidköping. Under tiden skulle jag bo hemma hos mamma i staden M. Men så blir det alltså inte nu, för igår ringde telefonen och i andra änden av luren berättar en kille glatt för mig att han gärna tar lägenheten i Örebro redan om en vecka, helst igår liksom (!!).

P A N I K ! ! !

Så nu är allt en himla röra, ett virrvarv helt utan planering; jobb, städning, resor, packande och flyttande ska fixas på bara NIO dagar. Och mitt i denna smet ska jag hinna till Lidköping och kika på lägenheter. Pust och stön. Man lär sig sannerligen något nytt varje dag heter de; och nu ska jag alltså i ren panik lära mig att panikflytta saker på bara en helg.

Önska mig lycka till...

Febertankar

2011-11-03T10:43:00.002+01:00

Jag har inte varit ute på flera dagar, än mindre gjort något av värde - febern, hostan och förkylningen tycks ha klubbat ner mig till obefintlighet. Något jag dock hunnit med är att tänka, tänka och tänka och visst är det nog så att jag ändå kommit fram till saker; framtidsplaner... snart, mycket snart är jag där!

Saken är enkel: Varför?

2011-10-31T13:31:00.003+01:00

Varför retas maskrosbarn, som jag, varje dag? Kanske är endel av svaret så pass enkelt som att "dem alltid har gjort de". Klicka på bilden nedan så ser ni texten.

Rädslan inför att göra fel

2011-10-31T08:43:00.003+01:00

Sen jag för tre veckor sedan flyttade från Närke (landskapet jag bott i de senaste fem åren) till Västergötland (där jag kommer ifrån) har jag haft den där molande känslan i magen; gör jag verkligen, alltså VERKLIGEN, rätt..? Vad händer om jag ångrar mig, om jag känner att jag tagit fel beslut..? Kan jag verkligen bara vända på klacken och flytta tillbaka då..?

Så kom helgen, denhär helgen som precis passerat, den då jag skulle ta min lilla ryggsäck och åka tillbaka till Närke och packa i röran i min etta á fyrtiosju kvadrat och dessutom passa på att träffa mina vänner, mina vänner som jag saknat så de gör ont.

Jag tror jag kände de redan på morgonen på fredagen men känslan blev allt tydligare ju mer klockan blev och ju närmare tågresan kom - jag skulle på minisemester, inte på en resa HEM utan jag skulle träffa mina vänner och få andas in ny luft. Och, när tåget sedan saktade in och släppte av mig på stationen Örebro Södra var det uppenbart - detta är inte hemma, detta är något helt annat. Jag har verkligen tagit rätt beslut...

Innan alla ljusen brann upp

2011-10-29T12:22:00.000+02:00

Jag ljuger så bra!

2011-10-17T19:52:00.006+02:00

[Här-iVästergätland-är-allt-så-sjuktjäklabra-att-jag-inte-finner-ord-livet-leker-och-alla-bekymmer-är-helt-borta-jo-tjeeena]

I alla fall. Livet i Västergötland bara rusar fram. För att vara ärlig nog; det rusar påtok för fort. Jag hinner inte med. Alltså...

...för fem år sedan valde jag att lämna staden jag växt upp i, bott i i tjugo år och kände utan och innan, av en anledning: jag hade fått nog. Av vadå? Nej de kan jag inte riktigt svara på, jag hade liksom bara fått nog. Jag mådde helt enkelt inte bra här längre. Varför vet jag inte men de var den bistra sanningen. Antar att det var en kombination av det mesta.

I alla fall. Jag har nu bott här i en vecka drygt och jag har kommit in i rutiner, gamla rutiner, och jag känner att samma känsla börjar infinna sig igen: jag har fått nog, eller ja, de har jag nog känt de senaste dagarna.

Jag behöver nya utmaningar, jag behöver se nya miljöer. Så, jag måste bara få de sagt: det känns SÅ SKÖNT att detta bara är en mellanfas i livet - snart snaaart bara MÅSTE jag få flytta vidare. Nej, inte från Västergötland men bort från känslan "jag har fått nog".

Egentligen ville jag nog bara säga: jag behöver en rast, en fet jäkla rast. Gärna tillsammans med alla människor som befinner sig påtok för långt borta.

Ps. Men på lördag får jag träffa "Tjorven", min underbara barndomsvän och DET är också rast. Ds.

Ps2. Och nej, jag tror inte ens att jag själv vet vad de är jag vill ha sagt med detta... hur beskriver man en känsla liksom..? Ds2.

Bienvenue! Aliquam! Welcome!

2011-10-16T11:28:00.002+02:00

Med en varm kram vill jag önska alla nya läsare välkomna, jag ser att ni blir fler. Ni är väll för goa!

Bildkällan hittar ni HÄR.

Som hemma i hjärtat

2011-10-15T21:31:00.004+02:00

Ni vet när man åker till ett ställe och det första man känner när man andas in den nya luften, ställer ner fötterna på marken och låter blicken svepa över den nya miljön och genast, jag menar verkligen GENAST känner "det här känns som hemma, som hemma i HJÄRTAT". Ja, det är verkligen sällan de händer men de händer, Slottskogen är en sådan plats (fast det har ni ju läst om tidigare), Rumänien är en annan, och så nu: London. Det gjorde verkligen ont att lämna den staden!

För visst minns ni väll att jag var i London för bara några veckor sedan..? Det kommer kanske mera bilder senare. Vi får se.

Hjulen på evighetshjulet går runt, även här.

2011-10-14T17:53:00.002+02:00

Livet i Västergötland går vidare och lika så gör måendet. Visst, jag ska inte sticka under stolen med hur mycket jag saknar alla mina nära och kära i Örebro/Karlskoga/Degerfors men livet går som jag skrivit tidigare; sakta men säkert vidare.

Jag kliver på lokalbussen, linje 1, (ja i min stad har vi bara en 1:a och en 2:a) varje morgon klockan nollåttatrettiotvå precis som om jag aldrig gjort annat, och på eftermiddagen klockan sexton tar jag mig en promenad hem i höstluften. När kylan når mina lungor, när löven sakta snurrar runt mina fötter och jag kan blunda och enbart höra tystnad, ja det är på något sätt då jag inser att jag har kommit hem. Det ÄR detta som är hemma. Jag känner liksom att jag har gjort rätt.

Jobbet då, det rullar sakta på det också. Jag lär känna mina nya kollegor, finner guldkornen bland dem och jag säljer bättre för var dag som går OCH jag känner mig uppskattad. Jag känner att det jag gör gör skillnad, att dem vill ha mig där. Att dem uppskattar mig, ja för att jag är just jag och ingen annan. Och sen, till min gamla "chef": du puttade ner mig för att jag i dina små ögon var för dålig på att sälja - se på mig nu. Ja, se på mig nu. En parentes sådär.

Och ja, just de, pappa ja... honom har jag också träffat. Fast det skriver jag mer om nästa gång.

Kärlek och lycka till er alla!

Livet går vidare..?

2011-10-10T19:58:00.002+02:00

Livet flyter sakta men säkert på i min nygamla stad och psyket börjar sakta men säkert att följa med i svängarna. Jag kämpar inte längre mot tårarna, mina tankar går inte 100 procent av tiden till de nära och kära i Örebro och jag börjar konstigt nog inse att "livet går vidare" - de vänner som VILL ha kvar mig vid deras sida kommer inte överge mig bara för att jag flyttar. Dem kommer finnas vid min sida även om jag valt att vända de rent fysiska av mig till en annan del av Sverige. Och vet ni en sak..? Jo de känns ganska skönt att veta; att det bara kommer vara de riktiga vännerna som stannar, för de är dem enda även jag kommer sakna och stanna hos, ja inte rent fysiskt men mentalt. Och som sagt: jag börjar landa även om saknaden fortfarande är stark.

Låt oss aldrig sluta kämpa...

Det känns så svårt; fast jag vet att det är rätt

2011-10-09T17:28:00.002+02:00

Jag vet att jag valde rätt den dagen jag bestämde mig för att säga upp mig och flytta från Örebro, jag VET de. Ändå känns allt så svårt, första dagen - första natten på mitt nya liv och jag känner mig helt kall i hjärtat. Jag intalar mig själv, gång på gång, Jag har valt rätt, jag vet att jag har valt rätt. Men, ändå är det enda jag vill just nu att sätta mig i bilen, kasta mig om halsen på mina goa vänner i Örebro och bara säga att allt ska bli bra. Säga att allt ska bli som det alltid har varit. Som de var igår. Hur kan något som är så rätt, kännas så fel..?

Denna fina låt fick jag sänt till mig av världens goaste vän; Nettis och även om jag hört den många gånger förr så kändes den mer rätt än någonsin förut.

Och mina tårar bara faller...

2011-10-07T21:31:00.005+02:00

När man verkligen, jag menar VERKLIGEN vet att man träffat en riktig vän, en evig vän... min vän Nettis är en sådan, jaaa läs så får ni se:

Ain't no sunshine when she's gone

Det är en emotionellt tung dag idag.
Annie gör sin sista dag på jobbet och i helgen flyttar hon från Örebro. Samtidigt som jag är glad för hennes skull, så gråter mitt hjärta floder. Det är svårt att se någon man tycker så bra om åka iväg för att inte komma tillbaka.

Eller, ja. Kommer hit gör hon väl, men hon kommer inte bo här längre. Det kommer inte gå att ringa varandra för att ta en fika på stan om en timme. Inte för att det var så jätteofta det hände i och med att vi jobbade så olika jämt, men nu kommer det blir mer påtagligt än innan.

Jag kommer att sakna henne så sjukt mycket. Den lilla solstrålen jag lärde känna för snart ett och ett halvt år sedan tack vare min otroligt fina Sanne. Annie, den lilla tjejen med den stora personligheten som jag bara älskar för att hon är den hon är. Genuin och äkta. En av mina absolut närmsta vänner här i Örebro.

Vem fan ska jag nu leka med?

Annie, underbara Annie.
Du kommer att lämna ett stort tomrum efter dig. Även om jag inte tänker släppa taget om dig bara för att du byter stad, så känns det ändå svårt att inte ha dig här. Jobbet kommer att bli något tråkigare och vardagen kommer kännas pissig utan min sol.

En sak är säker.
Jag tänker fan inte säga hejdå till dig, men det är inte för att jag är en bitchig bitterfitta, utan för att det inte kommer att vara ett hejdå. Istället är det ett vi ses och hörs snart igen. Där har du liksom inget val. För en person som du släpper man inte taget om när man väl hittat. Vänskap dödas inte av milavstånd, den finner istället andra vägar och utvecklar sig ändå.

Dessutom är jag glad över att du gör det som känns rätt för dig. Egentligen är jag det och det vet du. Det är bara det att det känns tungt just nu, men det går över. När den oroliga själen inser att det blir bra ändå släpper det tunga. Men en sak ska du veta. Örebro kommer bli mer grå och kall än någonsin utan dig!

All lycka önskar jag dig, min älskade vän!

pssst... Jag kommer att sakna dig som fan!

MMS-Blogg: Sorgliga avsked

2011-10-07T16:20:00.002+02:00

MMS-Blogg: Jag har svårt för de där med avsked. Jag har svårt för att krama en vän, känna tårarna bränna under ögonlocken och leende säga "hejdå, på återseende". Det är precis de jag idag har gjort, kramat mina kollegor, som är så mycket mer än bara kollegor, sedan ett och ett halvt år tillbaka och sagt hejdå. Hejdå. På återseenee? Idag börjar en ny era av mitt liv, jag är redo, jag vet att jag gör rätt... men... det gör ont!

Borta bra men hemma bäst..?

2011-10-02T18:25:00.002+02:00

Jag lovade ju er för ett bra tag sen att jag skulle berätta vad det är som händer, vad det är som får mig att hålla mig borta från bloggen just nu. Så, jag antar att det är dags.

Såhär är det, för att göra en lång historia kort. År tvåtusensex flyttade jag från min lilla hemort i Västergötland till Örebro, där jag idag bor. Jag har flyttat ett par gånger inom staden, jag har umgåtts med massor av olika typer av människor (trasiga själar och vanliga Svenssons), jag har utforskat stadsdelarna, nattlivet, studielivet och ja - det mesta helt enkelt - men aldrig riktigt känt att DETTA ÄR HEMMA, det är inte i Örebro jag vill bygga upp min framtid. Nej, jag har verkligen försökt, men hur jag än vrider och vänder på det, så går det inte, ÖREBRO ÄR INTE HEMMA.

Så, när saker och ting tog sig en kraftig vändning på det jobb jag idag har tog jag chansen. Jag tog chansen att söka annat jobb; inte i Närke utan i Västergötland. Jag hoppade och hoppades på att landa mjukt, och dröm om min förvåning: det gjorde jag! Jobbet blev mitt och nästa måndag börjar jag, och jag flyttar. Ja, i alla fall halvt. Lägenheten i Örebro står kvar ett par månader till men jag, jag flyttar redan nästa helg.

...och jo, det är med en skräckblandad förtjusning jag river bland gamla minnen och bosätter mig i det landskap som faktisk är det enda ställe jag någonsin kallat hemma. Mummy I'm coming home!

Jag berättar mer senare...

...and some Drugsmart news!

2011-09-29T08:52:00.001+02:00

Det var alldeles för längesedan jag gästbloggade hos Drugsmart nu, antar att det hänger ihop med mitt dåliga bloggande här, men nu ligger alltså ett inlägg uppe på sidan. Läsa..? Klicka på bilden nedan!

Ni kan inte krossa mig

2011-09-27T06:56:00.002+02:00

...ni kan inte tysta mig! För även om jag ibland försvinner från bloggvärlden under korta (och ibland långa) perioder kommer jag alltid att komma tillbaka. Ni kan skratta åt mig, ni kan håna de jag skriver, säga att jag är fjantig och rent av efterbliven - men era kommentarer, er kritik, gör mig bara starkare. Jag vet att min kamp är viktig, jag vet att jag gett mycket till många som inte kommit lika långt som jag och jag vet att jag har något att säga eftervärlden.

Nej, jag tror inte att jag är bäst eller ens bättre än någon annan men jag vet att jag, precis som alla ni andra, har rätt att ta egna beslut, tycka vad jag och vill yttra de på precis vilka sätt jag vill - tex genom att blogga. Era skrik kan inte tysta mig!

En sann konstnär skapar bäst vid motgångar och kritik.

It's okay not be okay

2011-09-16T10:27:00.003+02:00

It's okay not to be okay.
Sometimes it's hard to follow your heart.
Tears don't mean you're losing, everybody's bruising,
There's nothing wrong with who you are! [---]

Seeing is deceiving, dreaming is believing,
It's okay not to be okay...

Jag har så mycket att berätta!

2011-09-15T22:59:00.004+02:00

...att jag inte vet vart jag ska börja! Så, jag återkommer helt enkelt när jag vet de. Puss och kärlek!

Bild lånad av Google's bildsök.

MMS-Blogg: Håll tummarna!

2011-09-08T10:56:00.002+02:00

MMS-Blogg: Idag måste ni hålla tummarna för mig kära vänner!

Expert sökes!

2011-09-06T23:15:00.003+02:00

Nu har jag försökt med detta i ett halvår utan att lyckas och jag känner att jag verkligen behöver hjälp. För att betala för ett domän när det inte fungerar fullt ut är inte speciellt roligt.

Mitt problem:
annieellen.se och annieellen.blogspot.com fungerar superbra. MEN. Det jag vill är att; när man skriver in annieellen.blogspot.com skall man automatiskt omdirigeras till annieellen.se och det är BARA annieellen.se som skall stå i adressfältet, dvs annieellen.blogspot.com skall ALDRIG stå där oavsett vilken adress man skriver in.

Jag äger i dagsläget adressen annieellen.se via LOOPIA och behöver verkligen hjälp av någon som kan både blogger/blogspot och Loopia. Det som verkar strula till sig är när det blir dags att lägga in FYRA olika A-poster under DNS-inställningar.

HJÄLP BELÖNAS!!

Hjälpsidor:
1. Hur man använder ett eget domän till Blogspot.
2. Loopia's egen hjälpbank.

Varför gör vi på detta viset? VA?!

2011-09-06T21:23:00.002+02:00

Det gör mig arg att se allt meningslöst prat, alla tomma ord, alla tomt ryckta bokstäver på Facebook. Förstår inte människan meningslösheten i dagens gnäll? Dagens I-landsproblem? Förstår vi inte? De där orden, de där stavelserna, de där sönderstyckade och särskrivna jäkla orden. Ser vi inte meningslösheten i att kasta orden i ansiktet på de där femhundratrettiosju vännerna vi har samlat på vår lista över våra så kallade vänner, vad-hur-varför detta nonsens? Ser vi inte meningslösheten? Va? Gör vi inte..?

För vad gör det egentligen, ja EGENTLIGEN, för skillnad om du, ja just DU, informerar, skriker, skriver ut de där orden - idag har jag diskat, solen lyser, jag har dessutom ätit falukorv. Vad gör det för skillnad? Vem berör de, VAD berör de?

Vart är vi påväg? Vart är vi påväg när det viktigaste vi har är de där tomma stavelserna, de sönderstyckade meningarna i de komprimerade styckena som ändå bara uttrycker nonsens?

Varför skriver vi inte om något som verkligen har en betydelse?

En längtan bortom denna värld

2011-09-06T17:56:00.004+02:00

Min längtan är så stark att jag inte finner några ord och på torsdag får jag veta om jag är på rätt väg, om jag har tagit ett steg närmare... jag vill så mycket att det gör ont! Jag berättar mer när allt är klart.

MMS-Blogg: Lycka påväg..?

2011-09-05T17:09:00.003+02:00

MMS-Blogg: Hur vet man vad som är lycka och att det är dit man är påväg, om man inte vågar bre ut vingarna och test..?

MMS-Blogg: Bildterapi a la annieellen

2011-09-01T17:11:00.003+02:00

MMS-Blogg: Bildterapi har alltid varit min grej. Nej kanske inte bokstavligt talat, men att rita får mina stressade nerver att slappna av. Jag liksom lämnar världen för ett ögonblick och kvar finns bara jag, pennan och pappret...

Lampyris noctiluca, för alltid..?

2011-08-31T21:22:00.003+02:00

Doften av utspilld, förlorad öl på bussgolvet. Doften av ett misstag. Doften av ett, flera, många, miljarders misstag. Och vips är jag tillbaka på golvet i den villa som låg (ligger?) på en gata namngiven efter Lampyris noctiluca och skakar. Andas. Våndas. Lever? Och jag känner spåren av utspilld öl, miljoner av misstag och syrebristen i min hals som om jag vore den flicka jag en gång var. Flickan som växte upp genom den ingrodda pölen i den blåflagnande villan i ett icke lysande Lampyris noctiluca-område. Kanske är jag hon, kanske är hon jag - föralltid..?

[Känslor:den-bloggkattegorin-måste-återinföras]

MMS-Blogg: Ge upp..?

2011-08-29T19:39:00.002+02:00

Bara för att jag valt att spendera de senaste dagarna i soffan, betyder de inte att jag gett upp. Jag ger aldrig upp... eller?

Vlogg: On my way..?

2011-08-28T19:46:00.001+02:00

Lika flummigt som alltid...

Från toppen, till botten

2011-08-25T18:26:00.002+02:00

Har Du någon gång varit lycklig, trivts så jäkla bra med livet och allt har varit bra? Alla omkring Dig berättar hur duktig Du är, hur ovärderlig Du är på det DUU gör? Och sen bara PANG rycker någon undan mattan under Dina fötter, Du faller handlöst mot golvet och inser att allt Du trodde var sant bara varit en stor jäkla lögn? DÅÅ vet Du hur jag mår nu.

Gammaaal bild.

Välkommen till helvetet

2011-08-23T22:44:00.002+02:00

Bordtennisspelaren Alexander Ritchey hade alla möjligheter att lyckas i livet. Han var ett älskat barn och en intelligent, charmig, smart och trevlig kille [---] ändå blev allt så fel då han hamnade i drogberoende och avled i en överdos 2009.

Klicka nedan för att se dokumentären. Ett måste!

Kommer Ni ihåg när det såg ut såhär..?

2011-08-23T22:02:00.004+02:00

Klicka på bilderna så syns dem i full storlek.

Omröstning!

2011-08-22T18:03:00.003+02:00

Gör nu mig en supertjänst och rösta i omröstningen här till vänster i bloggen! Skriver Du en kommentar här nedan så lovar jag att länka Din blogg som tack!

Låt oss säga det med färg

2011-08-21T19:38:00.002+02:00

I min saga stod jag ensam vid dörren och tänkte de där orden. I min saga, som var mitt liv.

Källa: barnperspektivet.se

Varför är vi inte värda lika mycket för varandra..?

2011-08-20T09:57:00.002+02:00

Har Du inte hört Gina Dirawi's (aka Ana Gina) sommarprat bara måste Du höra det. Alltså, på riktigt, det är ingen rekommendation, det är ett MÅSTE. Jag vet själv inte när jag skrattade _och_ grät om vart annat så ofta som jag gjorde under detta klipp...

Låt Dig beröras, låt Dig ryckas med, låt Dig själv lära Dig något - få en ny syn. Och, det kostar Dig bara en dryg timme av Ditt liv, Din dyrbara tid - kan Du offra den..?

Lyssna: Sommar i P1 med Gina Dirawi